Utdrag ur romanen Vulcan (2023).
Det är vår. Värmen kryper ner i marken. Trädens rötter vaknar från dvalan och drar oss till sej, tjälen släpper greppet om våra själar och vi sugs upp under barken, ut till knopparna. Det händer och vi kan inte hindra det. Nu börjar allt om igen.
Vid det här laget är vi så fint fördelade att vi inte längre kan liknas vid människor. Vi har upptagits av det som lever och dör omkring graven, av träden och buskarna som kantar Kungsvägen, av larverna som äter av bladen, av fåglarna som äter larverna, pickar i deras gömslen. Vi gnags sönder och faller i bitar. En flock kajor lyfter mot den vita solen. Vi är kajorna.
Bebyggelse breder ut sej under oss. Svart rök från en fabriks höga skorstenar. Timmer ligger med barken kvar i väldiga, doftande högar. Ett brandtorn står givakt i utkanten av området, vakar över alla byggnader. Fabrikstaken bär upp hundratals fönster, bländande små fyrkanter där morgonsolen speglas. Jo, visst är det samma fabrik. Tändsticksfabriken. Vulcan. När vi levde bestod den av ett fåtal hus och ett av dom brann ner. Vi minns det nu, vi minns branden som dödade oss.
